Det är nu det händer. Och jag måste börja blogga. Plötsligt kände jag ett starkt behov av att få andra människor att läsa om mig, mitt liv och känslor. Skumt...
Så, jag ska flytta igen. Mina vänner tänker kanske "jaja, men det gör hon ju hela tiden". Men jag tycker inte att jag gör det. Ibland stöter jag på gamla bekanta här i hemstaden som frågar "Var bor du nu då? Jag hänger inte med för att du flyttar runt hela tiden." Då blir jag både förvånad och glad. Jag tycker ju inte att jag flyttar runt så mycket, men jag blir glad för att personen uppenbarligen ser mig som en berest och belevad människa.
Jag ska alltså iväg igen, till England och ett jobb som översättare som jag har drömt om i två år. Jag är rädd att jag kanske har lite för höga förväntningar. Därför känns allt så mycket större och definitivt den här gången. Jag borde väl veta att det inte är något definitivt med att byta land eller flytta men det känns mer nu. Jag får förvisso alltid ångest inför stora förändringar. Jag minns när jag flyttade till Brighton första gången och låg i Maria och Stuarts lilla gästrum i Rathmines i Dublin natten innan jag skulle flyga och grät hejdlöst för att jag var rädd och trodde att jag tagit fel beslut. Ett par dagar senare var känslan bortglömd! Jag hoppas verkligen att blir så den här gången också.
Jag tänkte att jag ska dokumentera denna förändring bättre än de andra gångerna. Då passar en blogg, nya tidens dagbok, utmärkt. Jag kände mig lite smutsig och uppmärksamhetssökande först när jag började fundera på det. Men så insåg jag att vi gjorde ju faktiskt nästan samma sak när vi var mindre ("vi" är alltså jag och mina närmaste vänner, det kanske inte var alla!) när vi läste upp dikter och stycken ur våra dagböcker för varandra och ville att någon skulle kommentera, ge sitt godkännande. På samma sätt som vi vill att folk ska kommentera på det vi skriver överallt på nätet idag.
Jag kan dock nästan lova att det inte blir några dikter.
Så, jag ska flytta igen. Mina vänner tänker kanske "jaja, men det gör hon ju hela tiden". Men jag tycker inte att jag gör det. Ibland stöter jag på gamla bekanta här i hemstaden som frågar "Var bor du nu då? Jag hänger inte med för att du flyttar runt hela tiden." Då blir jag både förvånad och glad. Jag tycker ju inte att jag flyttar runt så mycket, men jag blir glad för att personen uppenbarligen ser mig som en berest och belevad människa.
Jag ska alltså iväg igen, till England och ett jobb som översättare som jag har drömt om i två år. Jag är rädd att jag kanske har lite för höga förväntningar. Därför känns allt så mycket större och definitivt den här gången. Jag borde väl veta att det inte är något definitivt med att byta land eller flytta men det känns mer nu. Jag får förvisso alltid ångest inför stora förändringar. Jag minns när jag flyttade till Brighton första gången och låg i Maria och Stuarts lilla gästrum i Rathmines i Dublin natten innan jag skulle flyga och grät hejdlöst för att jag var rädd och trodde att jag tagit fel beslut. Ett par dagar senare var känslan bortglömd! Jag hoppas verkligen att blir så den här gången också.
Jag tänkte att jag ska dokumentera denna förändring bättre än de andra gångerna. Då passar en blogg, nya tidens dagbok, utmärkt. Jag kände mig lite smutsig och uppmärksamhetssökande först när jag började fundera på det. Men så insåg jag att vi gjorde ju faktiskt nästan samma sak när vi var mindre ("vi" är alltså jag och mina närmaste vänner, det kanske inte var alla!) när vi läste upp dikter och stycken ur våra dagböcker för varandra och ville att någon skulle kommentera, ge sitt godkännande. På samma sätt som vi vill att folk ska kommentera på det vi skriver överallt på nätet idag.
Jag kan dock nästan lova att det inte blir några dikter.
